 |
Martin Buber |
Martin Buber (1878-1965) är en av förra seklets stora tänkare och vägvisare. Han påvisade den helt avgörande betydelsen av det mellanmänskliga - det som rent faktiskt, existentiellt, utspelar sig i det personliga mötet mellan människor.
Bubers mest kända verk är Jag och Du, som
utkom 1923. Han hade dessförinnan fördjupat sig i och
publicerat arbeten om mystiker som Eckehart, Silesius och Böhme,
om österländska vishetstraditioner, som taoismen, och sist men
inte minst den judiska fromhetstraditionen chassidismen.
Det blev en del av hans livsverk att i flera arbeten levandegöra den.
Han var även verksam i den sionistiska rörelsen och uppehöll från 1923 en professur vid Frankfurt-universitetet i judisk religion och etik. Förbjuden att föreläsa offentligt emigrerade han 1938 till Palestina, där han till 1951 uppehöll en professur i socialfilosofi vid hebreiska universitetet i Jerusalem. Han engagerade sig i folkbildningsarbete under hela sin levnad. Under åren 1948-58 företog han en rad föredragsresor till Europa och USA.
Jag och Du hör till dessa unika och innehållsligt inspirerande böcker, man gärna väljer till följeslagare på livets väg. Buber framlägger på ett poetiskt, direkt och okonstlat språk sin vision av människan som ett väsen, som fått friheten att förhålla sig till världen på två sätt: som Jag till Det och som Jag till Du. I det första förhållningssättet framträder den välbekanta världen av ting och händelser, infogade i rummets och tidens ordning. Men Duets värld, som uppenbarar sig i ögonblick av sant mellanmänskliga relationer, har fundamentalt annan karaktär:
"Står jag inför en människa som mitt Du, då är hon inte ett ting bland ting och består ej av ting. Utan grannar och fogar är hon Du och uppfyller himlavalvet. Inte som om det inte funnes något utom henne: men allt annat lever i hennes ljus".
Jag och Du utkom i reviderad upplaga 1932 åtföljd av Dialogens väsen (Zwiesprache) vari Buber med vardagliga exempel tydliggör de tankar han framfört i "Jag och Du". Sedan han på 1940-talet etablerat sig i Jerusalem följde genom åren en rad skrifter, i vilka han belyser det mellanmänskliga ur olika aspekter. Han var även under hela sitt liv flitig föredragshållare, pedagog och författare av tidskriftsartiklar.
Bubers personlighet
Följande korta utdrag ur Aubrey Hodes's bok Encounter with Martin Buber (London 1972) ger en levande bild av Bubers personlighet.
"När jag lärde känna Buber, upphörde jag aldrig att förvånas över hur konkreta hans tankar var, hur fast rotade i praktiska livet. Den som föreställer sig honom som en abstrakt mystiker har antingen inte läst honom eller missförstått vad han läste. Och ingen som mötte Buber, om än kort, kunde undgå att se att detta var inte någon avskild eremit. Det anmärkningsvärda var det sätt på vilket han kombinerade ett brilliant intellektuellt mästerskap med en intuitiv insikt som trängde igenom ordens rustning, in till den ömma, sårbara kärnan därunder. Han kunde göra detta därför att han hade harmoniserat tanke och handling, ord och dåd, till en enda integrerad livserfarenhet. Och han uttryckte denna erfarenhet i sin personlighet, som var direkt, ärlig, omedelbart genuin.
Vad Buber än gjorde, gjorde han det intensivt. Det betyder inte att han var sträng och allvarlig. Han skrattade ofta. Men när han skrattade, skrattade han intensivt. När han drack en kopp te, drack och njöt han intensivt. Att se honom läsa ett brev, som just anlänt med posten, var lärorikt; ögonen, sinnet, minnet, hela personen gav respons på den nya situationen, den stimulus en oväntad fråga utgjorde.
Han irriterades på allt som kunde stå i vägen för en äkta dialog. Jag minns tydligt vad som hände vid vårt första eller andra sammanträffande, när han yttrade något som jag tyckte sammanfattade min egen förvirring alldeles utmärkt. Utan att vända bort huvudet skrev jag ner frasen i anteckningsboken som låg på mitt högra knä". Buber avbröt sig mitt i ett ord, gjorde stora ögon, som om han blev förvånad.
- 'Vad gör ni?', frågade han.
- 'Skriver ner någonting ni sade, som slog mig.'
Han gav mig en blick som inte var arg men vänlig och sade: 'Om ni vill komma ihåg vad jag säger, varför då inte lyssna till orden själva, när jag säger dem till er? Då kommer ni säkert att minnas deras mening. Medan om ni skriver ner dem för att läsa dem efteråt koncentrerar ni er på skrivandet och inte på vad jag har att säga. Det viktiga är att förstå vad vi säger till varandra, för då kommer ni alltid ihåg det. Har jag rätt i det, eller inte?'
Jag förstod vad han menade och försökte aldrig igen skriva ner hans ord medan jag satt inför honom. Och jag såg aldrig Buber tillåta någon att göra anteckningar medan han talade, utom en eller två journalister han hade förtroende för."
Svensk utgivning på Dualis förlag
Julen 1962 fick jag den på Bonniers förlag nyutkomna Jag och Du. Mitt intresse att sätta mig in Bubers tankevärld stimulerades ytterligare, när en bekant tipsade mig om pocketboken Between Man and Man, som innehöll ett antal av Bubers övriga publikationer: Dialogue (1929), The question of the single one (1936), Education (1926), The education of character (1929) och What is man (1938). I synnerhet Dialogue, som Buber själv avsett som klargörande komplement till Jag och Du, blev jag nyfiken på och bestämde mig för att läsa den på originalspråket.
Essäsamlingen Das dialogische Prinzip införskaffades och visade sig, förutom de skrifter jag redan kände till, innehålla Elemente des Zwischenmenschlichen (Det mellanmänskligas element), som jag greps av lust att översätta till svenska.
Att översätta en text är ju att tvingas
sätta sig noga in i tankegången; jag hade dock ingen
tanke på att publicera resultatet.
Först många år senare, närmare bestämt 1990, erbjöds jag tillfälle att ge ut min översättning, i och med att jag fick kontakt med Christer Skoog och hans förlag Dualis, som grundats just i syftet att ge ut Bubers skrifter på svenska. Den fick på svenska titeln Det mellanmänskliga. Så började det, och jag har sedan dess översatt ytterligare fyra Dualisutgåvor av Buber: Människan och hennes bildkonst (1991), Dialogens väsen (1993), Distans och relation (1997), samt Människans väsen (2005). Böckerna är försedda med efterskrifter, i vilka jag summerar innehållet, utifrån hur jag under arbetets gång kommit att uppfatta Bubers budskap. Jag utpekar några teman som är viktiga för förståelsen av hans tänkesätt.
Hittills har Dualis givit ut tio behändiga Bubervolymer.
Den sista av böckena, jag översatt, Människans väsen (tyska titeln: Das Problem des Menschen), baseras på den serie föreläsningar Buber höll, när han 1938 tillträtt professuren vid Hebreiska universitet i Jerusalem. I dessa föreläsningar gjorde Buber en historisk återblick på tänkare som före honom varit inne på den grundläggande betydelsen av en personlig relation människa och människa emellan. Här behandlas filosofer, alltifrån Aristoteles, via Kant, Hegel, Marx, Feuerbach och Nietzsche till Scheler och Heidegger. Föreläsningsserien, som sedermera utgavs i översättning till engelska (1942) och tyska (1948), följdes ganska direkt av Distans och Relation (1950), i vilken Buber utmejslade den kunskapsteoretiska grunden för en filosofisk antropologi, vars olika aspekter han sedermera behandlade i en rad artiklar och småskrifter, fram till sin död i juni 1965.
Buber i tidskriften Dialoger
När det s.k. Dialogseminariet och tidskriften Dialoger grundades 1986 - varvid jag medverkade - föll det sig naturligt att vi inledde med bl.a. en presentation av Martin Buber och hans dialogfilosofi. Det allra första numret av Dialoger, med temat "Dialogens väsen", är sedan länge slutsålt. Jag bifogar därför här nedan en av mina uppsatser ur det numret, den som handlar om "Martin Bubers dialogik". Samtidigt vill jag påminna om en, som jag tycker, mycket intressant uppsats av Buber, Drama och teater, publicerad i Dialoger 17/1991. Vi såg den som ett viktigt bidrag till diskussionen om skådespelarkonsten och om översättandets konst, två av tidskriftens centrala teman.
Om Bubers dialogfilosofi => O
Buber om drama och teater => T
Anknytande litteratur
På Bruno Östlings bokförlag Symposion utkom 2005 en bok om Martin Bubers relationsfilosofi, med titeln Den mellanmänskliga vägen Den är författad av Jonas Aspelin, fil.dr. i sociologi och universitetslektor i pedagogik vid Malmö högskola. Omfattning 200 sidor.
Det är glädjande att det nu kommit en bok som speciellt tar sig an att diskutera och påvisa den pedagogiska betydelsen av Bubers tankar. Skolan är den situation där unga människor konfronteras med kulturarvet, de grundläggande insikter och färdigheter som vi baserar vår civilisation på, och förväntas ta till sig det. Lärarna har därvid en förmedlande roll, men de är framför allt också vuxna människor, som de unga möter och är utelämnade åt. Det Buber framhöll som allra viktigast att ge det uppväxande släktet, är ett grundmurat förtroende för livet "för att Jag och Du finns". Skolsituationen, med dess inneboende labilitet - praktisk såväl som psykologisk och social, berörande enskilda individer såväl som grupper - är en utomordentlig chans till fruktbringande mellanmänskliga möten. Om man har förstånd att ta tillvara denna möjlighet!
Vad det för en lärare innebär att vara trogen Bubers dialogiska synsätt har bl.a. att göra med prioriteringar. Vad som kan uppstå i mellanmänskliga möten är helt enkelt i vissa situationer viktigare än vilket mått av kunskaper jag eventuellt kan förmedla. Vi måste respektera det mellanmänskliga mötets unika möjligheter. I dialogen sker världens förnyelse.
Jonas Aspelin skriver: "Jag talar förvisso om ett slags human kris, om situationer där lärare och elever står inför en påtaglig risk att förlora sin värdighet. (...) Utifrån Bubers arbeten skisserar jag en pedagogikens tredje diskurs: ett sätt att se på pedagogiska företeelser, där varken individuella eller organisatoriska aspekter ignoreras men där de definieras i förhållande till det mellanmänskliga".
Ytterligare en bok av Jonas Aspelin, utgiven på Dualis förlag 2008, har titeln SUVERÄNITETENS PRIS - En kritisk studie av självhjälpslitteratur. Han undersöker däri vilken människosyn som döljer sig bakom den i vår tid så populära självhjälpslitteraturen och anlägger för det ändamålet ett perspektiv som tar en utgångspunkt i Martin Bubers tänkande.
Pehr Sällström 2005-09-05 och 2010-07-27
Martin Bubers dialogik
Hos Buber får begreppet dialog en alldeles speciell innebörd. Vad han kallar en äkta dialog är något ständigt eftersträvansvärt, ja, omistligt i tillvaron; samtidigt svårgripbart, föga självklart, endast stundtals framglimmande.
Man kunde tänka sig att "det dialogiska" var en ständigt närvarande kvalitet i förhållandet till medmänniskorna, till naturen, till tingen. En ingrediens i tillvaron, som kunde vara mer eller mindre tillfinnandes. Den fulländade mellanmänskliga relationen kanske man aldrig helt och fullt lyckas förverkliga, dock vanligtvis i någon mån. För Buber gäller inte ett sådant synsätt. Det är inte frågan om gradskillnader, jag kan inte förverkliga den äkta dialogen mer eller mindre, bara antingen/eller. Vad som är en äkta dialogisk relation och vad som icke är det, är inte en fråga om gränsdragning i en gråzon; nej, skillnaden är radikal, det rör sig om två väsensskilda verklighetsdimensioner, visserligen intimt sammanflätade.
Dialogen är i varje situation närvarande som möjlighet och den blir verklighet då och då, ofta omärkligt, stundom omstörtande, alltid överrumplande. Den väver ett mönster av diskontinuiteter i den rationellt ordnade tillvarons kontinuum. I varje situation kan man uppfatta sig tilltalad, där finns en uppfordran till ansvarstagande, en fråga som väntar på svar. Det handlar dock inte om någon de metafysiska tolkningarnas grammatik. Det världen har att säga mig är ingenting jag kan slå upp i ett lexikon, ty det har aldrig tidigare sagts och det språk på vilket det utsägs är situationens, är det levande ögonblickets språk, som aldrig återupprepas. Det är helt enkelt bara så, att där finns en fråga och den kräver av mig ett svar. Jag kan slå dövörat till, jag kan välja att inte svara på anropet, men också välja att erkänna mig tilltalad, åta mig ett ansvar.
Det finns inga regler att hålla sig till, som garanterar att man får leva i den äkta dialogens, alltså i Du-relationens, hägn. Varje situation kräver sitt särskilda, unika val. Något annat än särskiljandets konst balansgången på den rakknivsvassa eggen, som Katha-Upanishaden talar om, har jag inte att förlita mig på. Uppmärksamhet är hos Buber, liksom i de orientaliska vishetstraditionerna, kardinaldygden. Genom att följa regler uppnår man inget annat än just att följa reglerna. Besvärjelser fungerar inte längre. Naturvetenskapens beräkningsformler och lagar blir maktlösa. Svaret, ansvaret, är något som krävs av en personligen, i varje konkret stund på livets väg.
Buber utmanar den planerande, förutseende förståndigheten. Mellan "det korrekta uppträdandet" och det värde man sträcker sig mot är ett språng, ett okontrollerbart ögonblick, en spricka i tillvarons och medvetandets kontinuitet. Det uppfordrande i Bubers filosofi är just detta: att dialogerna kan vara falska eller äkta; att tillfällena kan vara tillvaratagna eller förspillda; att dialogen kan misslyckas, man kan gå förbi varandra, eller hamna i inställsamt men djupare sett likgiltigt spel; samt att människors möte kan vara så över allt förstånd ansvarspåliggande, något så genuint äventyrligt.
I distinktionen mellan relationen Jag-Det och Jag-Du har Buber skaffat sig ett tankeinstrument med vilket han kan göra knivskarpa snitt genom många av de centrala begreppen i antropologi, psykologi, sociologi, pedagogik, politik. Han skiljer mellan socialt och mellanmänskligt, mellan att påtvinga och förlösa (dvs mellan propaganda och pedagogik) mellan betraktande och skådande, mellan att uppfatta en människa som bild och som närvaro, mellan ett formellt och ett äkta samtal. Han diskuterar på ett klargörande sätt begrepp som skuld, ångest, kreativitet, intuition och den estetiska erfarenheten.
Man föreställer sig gärna Jag-Du-relationen som en känsla, en upplevelse, eller en hållning, en form av inlevelse, ett psykologiskt tillstånd. Men allt sådant är missförstånd, framhåller Buber. Känslor beledsagar dialogen men konstituerar den icke. Den äkta dialogen har inga osvikliga yttre kännetecken. Den är inte ett beteende eller en attityd bara just ett sakförhållande, något faktiskt. Den låter sig inte framskapas genom imitation, skickligt skådespeleri. Två personer kan utifrån sett, under givna förhållanden, var och en i sin situation, uppföra sig på exakt samma sätt, och likväl den ene vara part i en äkta dialog, den andre icke.
Det är därför som man inte kan anse dialog som rätt och slätt ordväxling. Vare sig en nedtecknad och som skådespel framförd eller en spontan sådan. Snarare är dialogen en händelse, något som äger rum. Detta, som "äger rum", inskränker sig inte till en växelverkan, en kommunikation av tankar eller känslor, förknippad med ett ömsesidigt reagerande, utan inbegriper parterna i deras totala historiska existens.
Erkännandet av Duet, det ovillkorliga tagandet på allvar, accepterandet av "den andre", den man står inför och vänder sig till, innebär erkännandet av något bortom bildvärlden. Med andra ord respekt för det onåbara i detta andra subjekts ståndpunkt och den särskilda tingens ordning den medför. Tillsammans med erkännandet av dialogens möjlighet: konstituerandet av den gemensamma verkligheten "mellan oss", relationsverkligheten.
Ordnad framstår världen från det perspektiv min subjektivitet innebär. Det är min föreställning, min "bild" av världen, som har logisk konsistens och ordning i termer av ting och rum, just för att den hänför sig till min speciella ståndpunkt som ett ordningsskapande centrum. Det-världen är ståndpunkternas värld. Men också abstraktionernas. Det-världen beskrivs av allmänbegrepp. Världsbilden byggs upp genom jämförelser. Den är inte rätt och slätt ett återgivande av "fakta", utan innefattar också det som lika gärna kunde vara fallet, även om det nu inte "råkar" vara det. Det absolut engångiga, unika, har inget namn, behöver inget namn. Men undandrar sig därigenom Det-världens bestämning.
Övervinnandet av de subjektiva ståndpunkternas herravälde genom avstående från Det-världens trygga ordning i tid och rum, är måhända en nödvändig förutsättning för all verklig kunskapsutvecklng. För att få ny kunskap, frammana en ny ordning, måste jag bryta upp den ordning jag hittills accepterat som sann och i det kaos som uppstår finna ett nytt mönster. Det ligger i verklighetens natur detta, att den kan ge oss ny kunskap, åter och åter, ur nya konfrontationer, i en ständigt fortlöpande dialog. Kunskapen om världen blir aldrig färdig. Det finns ingen botten. Jag-du-relationernas ögonblick ger ingen kunskap. De är i sig själva ingen kunskap, men är källor till den kraft som leder till bildernas förvandling.
Buber var ingen systembyggare. Liksom Platon var han först och främst intresserad av att hjälpa människor till de kunskaper och insikter vars frukt är rätt handling och som gagnar samhällslivets praxis i vidaste bemärkelse. Han filosoferade inte för det intellektuella nöjets skull. Han var visserligen angelägen om att underbygga sina teser rationellt, men hämtade inte fram dem på spekulativ väg. Tänkandet hade för honom väsentligen en kritisk funktion; innehållet fick han (liksom Goethe) ur den omedelbara åskådningen, ur livet självt, genom intuition, möten med människor, levande varelser, ting ... Tänkandet är ett sätt att umgås med fenomenen och fördjupa sitt förhållande till dem, få dem att framstå i största möjliga klarhet. Verbaliseringarna, de filosofiska skriverierna, ett sätt att visa hän på dem.
I en självbiografisk notis skriver han: "Jag måste än en gång få säga det: Jag förkunnar ingen lära, jag bara visar något. Jag pekar på en verklighet, eller på någonting i verkligheten, som inte alls eller i vart fall alldeles för lite har uppmärksammats. Jag tar den som lyssnar på mig vid handen och leder honom till fönstret. Jag slår upp fönstret och visar ut. Jag äger igen lära, men jag för ett samtal."
Bubers dialogbegrepp representerar en ytterlighet ifråga om vad vi kan mena med "dialog". Hans radikala ställningstagande beträffande dialogens väsen reser emellertid en rad frågor, som vi har anledning att överväga.
(© 2003 Pehr Sällström. Hämtad ur Dialoger 1/1986)
Andra egna artiklar om Buber:
Vad är då en människa? (30 sid.) I boken Människans väsen, Dualis 2005
Martin Buber och tillvarons gåta (26 sid.) I boken Distans och relation, Dualis 1997
Buber, Bergson och begreppet intuition (20 sid.) I boken Distans och Relation, Dualis 1997
Martin Buber och konstens gåta (28 sid.). I boken Människan och hennes bildkonst, Dualis 1991
Se även: Tankar om dialogbegreppet