*

I Platons dialoger är det likväl inte så mycket formen som personen Sokrates, som fängslar oss, och han gör det genom sitt sätt att bedriva filosofi: samtalande. Vi barn av det ohämmade skrivandets epok känner oss alldeles särskilt fascinerade av denne, som valde att tala. Vilken sinnesnärvaro det måste kräva, vilken inre säkerhet och visshet, att formulera fullödiga tankar rakt ut ur situationens krav, i omedelbarhet, som tonerna från en improviserande flöjtspelare!

Begreppet dialog står inte bara för en rent formell egenskap hos en text, det står naturligtvis också för det som många av dessa texter handlar om, nämligen dialogiska situationer: människors möten, samtal, förhållande till tingen, världen, historien. Vid sidan av dessa filosofiska dialoger finns självfallet alla de dialoger sorn författats i avsikt att uppläsas eller spelas. Många skönlitterära dialoger har sitt huvudsakliga värde, inte i idéinnehållet, utan just i det geniala sätt på vilket de behandlar dialogen. De har helt enkelt dialogen som motiv.

Här står vi inför ett väsentligt fenomen. Det finns väl strängt taget inte någon skriven dialog som skulle kunna vara ett verkligt samtal? Dessvärre, brukar man konstatera i sitt stilla sinne. Så träffsäkert, spirituellt och välformulerat som teaterscenens rollfigurer uttrycker man sig aldrig själv. Vår eviga esprit d'escalier! Så intensiva, så mättade med hemlighetsfullt sammanhang, är inte människors samtal, annat än fragmentariskt.

Den som prövat på det, vet att en oredigerad utskrift av ett inspelat samtal blir fruktansvärt otymplig och osammanhängande. Ett sådant "råmanus" kräver mycken möda innan det kommer i läsbart skick, för att inte tala om njutbart. Skönlitterära dialoger, vill jag påstå, visar sig undantagslöst, vid närmare psykologisk-lingvistisk analys, icke vara möjliga som autentiska samtal. Det faktum, att den litterära dialogen likväl kan ge intryck av ett mer levande, inspirerat, ödesmättat och medvetandegenomströmmat samtal, än ett verkligt sådant, är ett underverk; det underverk som är just konstens mysterium. Den konstnärliga framställningen lyfter fram något essentiellt i dialogen, gör dess väsen uppenbart.

*

Likaväl som texter kan bildkonst, musik, och dans ha formen av "dialog" och framförallt kan de, liksom litteratur och dramatik, ha dialogiska situationer och händelser som motiv. Jag föreställer mig en tavla på vilken man ser en grupp människor i olika åldrar. Ett sparsamt upplyst rum, en fotogenlampa, kanske också det varma, fladdrande skenet från en kakelugn - man kan höra, om man vill, hur furuveden beskäftigt knäpper och visslar alltmedan luckorna klingar rytmiskt i takt med eldens uppsluppna andhämtning. Någon läser högt ur en bok, förresten är det två som gör det, de framför ett avsnitt ur något teaterstycke. De övriga lyssnar, somliga uppmärksamt, hängivet, andra mer inåtvänt drömmande eller förstrött. Just i det nu, tavlan fångar, kan en flicka i fem-sexårsåldern, behagfullt nedsjunken på en stor braskudde, inte låta bli att undslippa sig ett utrop, ett spontant inbrott i den författade dialogen; gamla mormor ger henne en snabb blick, tillrättavisande men ömsint.

Finns inte i denna fantasibild dialogen som motiv, på många plan, i många skepnader? Innebörderna är inflätade i varandra. Till sist är ju också betraktandet av konstverket, i den mån detta lyckas förmedla en medveten uppfattning om en levande situation, ett ögonblick av dialog.

Dialogik

Det finns självfallet filosofiskt utredande texter som har dialogbegreppet som tema. Heinz-Horst Schrey har i en liten skrift, "Dialogisches Denken", sammanfattat kännetecknen pa en riktning inom nutida filosofi, som han kallar "dialogik". (Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 1970.) Dialogiken står i opposition mot den spekulativa filosofins idé om "det rena medvetandet", eller det absoluta, suveräna "jaget", och därmed mot hela det tänkesätt som behärskas av subjekt-objekt-logiken.

Den dialogiska principen innebär att det faktum att man är tillsammans med andra i världen inte uppfattas som en biomständighet, något sekundärt, utan som en fundamental, oreducerbar, utgångspunkt för varje resonemang om människans väsen. "Jag tvivlar på det som bara jag ser. Först det som även andra ser är säkert... Också i mitt tänkande, även som filosof, är jag människa bland människor." (Ludwig Feuerbach) I samspråk med andra konstituerar vi en gemensam, och i den meningen objektiv, värld - den värld, i vilken vi möts och i vilken samtalet "äger rum".

Åtskilligt kunde anföras ur verk av kända sentida filosofer, som Husserl, Scheler, Merleau-Ponty, Heidegger, Jaspers, Marcel, Guardini m fl, som uttryck för just denna insikt. Den judiske filosofen Martin Buber intar i detta sammanhang en särställning, eftersom han så kompromisslöst tagit den dialogiska principen till utgångspunkt för sitt tänkande och sin livsgärning. Ett par artiklar i detta nummer av "Dialoger" ägnas Bubers dialogiska filosofi.

Man kan tycka att alltför mvcket av filosofiska djupsinnigheter snarare onödigtvis komplicerar än klargör vår föreställning om det dialogiska inslaget i praktiska livets göranden och låtanden. Det för denna studie viktiga är emellertid att komma till vissa distinktioner, som möjliggör särskiljande värderingar. Finns det goda, lyckade, hela, äkta (eller hur vi nu föredrar att säga) dialoger? Och i så fall också misslyckade, ofullgångna dialoger, kvasi-dialoger. Hur avgör vi vad som är vad? Vilka är kännetecknen? Vilka drag i människobilden och kunskapssynen är nödvändiga för att man överhuvudtaget skall kunna göra dessa distinktioner ifråga om dialogens värde?

När vi söker oss till konst, litteratur, dramatik, filosofi, i vårt studium av dialogbegreppet, är det inte av förakt för den relativt handfasta och vardagsnära, av ett tekniskt synsätt inspirerade innebörden av dialog som en form av kommunikation: ett ömsesidigt inflytande genom utbyte av information. Det är emellertid för att finna utgångspunkter för en kritisk värdering av den teknologi och de förhållningssätt som hör till "kommunikationsmodellen" som vi valt att studera dialogbegreppet i ett vittomfattande, historiskt och litterärt perspektiv. Vi vill söka oss mot den existentiella grunden, ursprunget, det givna, på jakt efter dialogbegreppets djupdimension.

Det fullödiga nuet, är inte den äkta dialogen med nödvändighet engångig, oreproducerbar? Vad kan jag reproducera? Spåren, byggnadsställningarna. instruktionerna... Men även ett dramatiskt framförande är, till sin verkliga kvintessens, omöjligt att exakt upprepa! Det absolut engångiga, unika, har inget namn, behöver inget namn. Men undandrar sig därigenom den välordnade verkligheten och försvinner i minnets djup. Hur får man access till de namnlösa minnena? Ofta kan en doft, ett synintryck, ett ljud plötsligt, överrumplande, aktualisera ett livfullt minne av en situation för åratal sedan, varvid det tydliga inte så mycket är en bild, utan just en känslostämning - "det var precis så det kändes den gången och bara då", kan man med förvåning konstatera.

"Bara ett ögonblick ur det förgångna? - Mycket mer än så! Någonting som, gemensamt för nuet och det förgångna, är mer essentiellt än bådadera." (Marcel Proust)

Det är en intressant aspekt av dialogbegreppet, att det problematiserar vårt förhållande till tid och rum. Om dialogens ögonblick tillika är det förtätade nuets, har dialogens förfall att göra med nutidsmänniskans nevrotiska förhållande till tiden. Denna tid, som alltid går för fort eller för långsamt! Jag finner hos Schrey ett tänkvärt citat:

"Något vår tid lider under, är den ständiga förväxlingen mellan verklighet och erinring: i dagens humanism handlar det om ett liv som återspeglar sig självt i minnet, om ett sätt att erinra sig som sammanblandar förgånget och närvarande". (Eberhard Grisebach)

Denna uppmärksamhet på nuets särdimension, dess outtömlighet; är ett spännande drag i dialogiken. Nuet är inte blott skiljelinjen mellan förgånget och framtid. Det är heller icke ett diffust medvetandefokus. Nuet är en särdimension, som öppnar sig i sprickorna mellan det kronologiskt bestämda tidsförloppets moment.

Även hos Jean Jacques Rousseau, en annan av de tänkare som ägnas en uppsats i detta nummer av Dialoger, är det frågan om ett fascinemang av nuets outtömlighet, och en längtan efter förbundenhet med det ursprungliga i tillvaron. Rousseau fasar för "den falska vishet, som ständigt kastar oss mot mål utom oss, som alltid räknar det närvarande för intet (qui compte toujours le present pour rien) och oavlåtligt jagar efter en framtid, vilken, allt eftersom vi nalkas den, flyr allt längre bort från oss" (Emile).

Komplementaritet

Dialogen lever i mellanrummet, det hemlighetsfulla "Zwischen", som i dialogens stund blir substans, "relationsverklighet". I den stund vi uppfattar den verkligheten, framträder inte längre de två deltagarna i dialogen i sin respektive individualitet. De två aspekterna är komplementära.

Rubins vid det här laget klassiska bild med två ansiktskonturer, vända mot varandra, som likaväl kan uppfattas som en vas, kan måhända göra tjänst som illustration till detta.

Den inre dialogen

Kan en dialog, författad av en och samma person - sålunda en fiktiv dialog - någonsin vara i äkta mening dialog? Har den inte, med nödvändighet, en annan art av inre ordning än en dialog mellan två skilda personer? Sluter sig inte den fiktiva dialogen ohjälpligen inom sin egen värld? I dialogen vänder jag mig till "den andre" i fullt förtroende för dialogens möjlighet, men också i fullständigt erkännande av den andres egenskap av att vara någon annan än jag själv. De svar jag får, skulle jag aldrig kunnat hämta ur mig själv.

Likväl - är den enskilda personens inre så entydigt givet, så alltigenom överensstämmande med sig självt? Är inte de samtal man i andanom kan föra med sitt alter ego också värda att kallas dialoger?

Låt mig citera förordet till den finske filosofen Eino Kailas bok Tankens oro, där den filosofiska uppgörelsen sker mellan de två vämerna, Eubulos, vetenskapsmannen, med sin logisk-empiristiska hållning, och Aristofilos, konstnären med sin fascination av det symboliskt uttrycksfulla.

"Vårt liv är i det väsentliga en monolog. Även när det till det yttre är en dialog, är det till sitt väsen vanligen en monolog. Och självfallet är de fingerade 'dialoger', som grubblare enligt Platons förebild under tidernas lopp författat, endast monologer, i vilka de själva framställer sina frågor och själva besvarar dem. Men betraktar man vårt livs monolog mera ingående, så märker man, att den i grund och botten dock har karaktären av en dialog, för att inte säga 'polylog', d.v.s. ett samtal mellan flera. Ty vår så kallade personlighet, vars yttring denna livsmonolog är, är ju långtifrån en absolut enhet. Tvärtom består den av sinsemellan kommunicerande, så att säga partiella jag, av vilka vart och ett under en viss period kan göra anspråk på att vara vårt 'verkliga jag'. Om en dialog i platonsk mening är en framställning av samspelet mellan våra skilda partiella jag, är dialogen inte mera en litterär fiktion, utan ett stycke livshistoria, som måhända intresserar även andra människor, i synnerhet om de ha bakom sig liknande akter i livets drama."

Aulanko, Finland, sommaren 1944."

Musikens väsen

Mona Vincent anför i sin artikel den mycket träffande liknelsen mellam Bubers bok Jag och Du och en triptyk. Men man kan också, som den amerikanske filosofen Robert Wood gör i sin studie över Bubers ontologi (Northwestern University Press, Evanstone 1969) jämföra samma verk med "ett slags romantisk symfoni i tre satser, med olika inre uppbyggnad och rytm". Wood tecknar ett "partitur", visande knutpunkterna i texten och de grundteman som återkommer genom alla tre satserna, i varierande orkestrering.

Denna jämförelse ger oss en antydan om det samband som onekligen finns mellan Bubers karakterisering av den äkta dialogen och den originella amerikanske musikteoretikern Victor Zuckerkandls karakterisering av musikens väsen. Ar inte musiken dialogens rätta element? (Till Zuckerkandl har vi anledning återkomma i ett följande tidskriftsnummer.)

Kunskap genom dialog

Sokrates dialoger, som Platon skildrar dem, likaväl som Galileis fingerade samtal mellan Salviato, Sagredo och Simplicio, har inte bara ett pedagogiskt syfte, utan andas också av äkta kunskapssökande. Att nå kunskap genom att föra eftertänksamma resonemang över konkreta erfarenheter - det handlar det i båda fallen om. I Galileis berömda "discoursi över två nya vetenskaper" är motivet bland annat den begeistrade upptäckten av hur matematiken kan göra hantverksmässiga erfarenheter logiskt begripliga. "Nya tidens naturvetenskap är ett barn i äktenskapet mellan filosofi och hantverk", konstaterar kärnfysikern C F von Weizsäcker.

Det inflytande Galileis dialoger haft på fysikens idéutveckling kan inte underskattas. Tankeexperimenten, de fysikaliska resonemangen och övervägandena, stödet i matematiska modeller och leken med matematiska begrepp, är fortfarande kärnan i forskningslaboratoriernas inre arbete. De engagerade samtalen mellan Niels Bohr, Einstein, Heisenberg mfl på 30-talet, när kvantmekanikens och relativitetsteorins ideer revolutionerade fysiken, omnämner man fortfarande gärna med alldeles speciell vördnad. Sådana dialoger hör till fysikens mest levande och kreativa stunder.

Men vetenskapens samtal förs även över historien. Ett exempel är den mångomskrivna "dialogen" mellan Newton och Goethe. Den senares Bidrag till optiken (1790) är en replik till Newtons berömda Opticks, som utkom hundra år tidigare. I den replikväxlingen representerar Goethe ett radikalt annorlunda synsätt på naturforskningens syfte och metod, exemplifierat med hur man som forskare förhåller sig till fenomenet färg. Ytterligare ett drygt halvsekel senare finner en av newtontraditionens mest eminenta förvaltare, Hermann von Helmholtz, anledning att i ett skarpsinnigt inlägg kritisera Goethes synsätt, även han anknytande till färgläran. En dialog över tiden, där rollinnehavarna växlar, men rollerna bibehålls!

Erfarenhetskunskap

Endast den som reflekterar över sina erfarenheter utvecklar kompetens, dvs en förmåga att handskas med nya situationer, liknande dem han redan erfarit. Ett oreflekterat, rent vanemässigt, handlande leder inte ut över vad man en gång lärt sig. Kunnande kräver en inre reflektion, en "dialog med tingen".

Martin Buber sätter saken på sin spets, när han framhåller, att för att veta exempelvis vad "smärta" är, måste man själv verkligen "ha" den, och då förlorar man samtidigt distansen, som kan synas vara kunskapandets förutsättning. Men efteråt kan man besinna sig på sin erfarenhet. Så växer kunskapen, i rytmisk växling mellan delaktighet och distans, mellan handling och eftertanke.

Naturvetenskapen förutsätter, även den, ett moment av dialog. Eller rättare sagt två: Dels forskarna emellan; det är den dialog som gör naturvetenskapen objektivt giltig, till något som icke är en skapelse av den enskilde forskaren, utan uppstår så att säga "mellan" dem. Vetenskapens framsteg är, som Goethe säger, mer samhällets, kulturens, tidens. Dels också mellan forskaren och forskningsföremålet, naturen. Naturforskningen som en dialog med naturen; så har det allt som oftast framställts, som en poetisk metafor. Inte minst av Goethe - "så talar naturen till sig själv och till oss genom tusentals fenomen..."

Naturen som "svarande" på de frågor forskaren ställer; sådant kan tyckas vara lekfulla antropomorfismer, men de saknar inte grund. Ty det väsentliga i all experimentell forskning är just att man vänder sig till en annan instans; detta "något annat" än det man kan kontrollera, förutsäga; det man bara kan få veta något om genom vad som blir givet i experimentsituationen, som i så motto är en dialogsituation. Naturens "svar" är något jag erhåller.

Det är väl detta som i princip skiljer experimentell naturforskning från en rent spekulativ sådan. Ingen fysiker i själ oeh hjärta tänker sig att man skulle kunna sätta sig ner och "utfundera" verkligheten. Det finns sådant som man bara kommer underfund med genom att "se efter hur det förhåller sig". Ett element av ren fakticitet, icke åtkomligt med tänkandet, endast genom iakttagelse, i en akt av beröring, kontakt, förbindelse. Må sedan vara att fysikens dialoger är höggradigt formaliserade, det dialogiska döljer sig förvisso bakom en arsenal av märkliga apparater och metoder. Men icke apparaterna, icke mätvärdena, avgör forskningens halt - de fungerar som instrument, som noteringar, vars värde ligger i att det finns en oåtkomlig "rest", ett av forskaren icke determinerat moment, som instrumenten syftar till att renodla, undanröja hindren för, snarare än producera. I grunden ligger alltid detta: accepterandet av att det finns något i den naturvetenskapliga kunskapen som vi inte hämtat, icke heller kunnat hämta, fram ur oss själva - just detta, som vi genom experimentet "fått veta".

*