OM FÄRGBLINDHET - EN INTRODUKTION   

 Ett färgseende som avviker från det normala är förhållandevis vanligt bland  män. Man kan räkna med att en på tolv har ett ärftligt betingat anomalt  färgseende. Populärt brukar det kallas "färgblindhet", vilket är en  benämning som kan leda till missförstånd, ty någon blindhet för färg, i  bokstavlig mening, är det inte frågan om. Total oförmåga att uppfatta  färger, s.k. akromatopsi, är ytterst ovanligt och sammanhänger med skador på  hjärnan.   

 De flesta av oss – faktiskt även bland dem som själva har anomalt  färgseende – brukar ha ganska oklara föreställningar om vad avvikelsen  egentligen innebär. Hur skiljer sig de färganomalas synintryck och  upplevelser av färger från de normalseendes? Det är den fråga som tas upp i  den här lilla skriften, vilken bygger på intervjuer med några personer, som  har avvikande färgseende, samt på en genomgång av litteratur där kliniska  erfarenheter och forskning på området dokumenterats.   

 Beteckningen färgblindhet kan, som sagt, göra intryck av att det rör sig om  ett värre handikapp än vad som vanligtvis är fallet. Man kallar ju inte en  närsynt person för "blind", bara för att han inte kan se bokstäver skarpt på  avstånd och av det skälet stundom förbiser eller läser fel på skyltar. Den  färgblindes handikapp är likartat. Han har en påvisbart nedsatt förmåga att  urskilja vissa optiska stimuli, vilket gör att han i vissa situationer  misstar sig när det gäller att känna igen och identifiera färgmaterial eller  uppfatta färgsignaler, tecken och mönster. Han kan i brådskan, vid dålig  belysning, råka sätta på sig en brun och en grön strumpa. Lingonplockning är  en aktivitet som brukar vara föga givande för den som har en utpräglad  anomali. När andra ser tuvor och stubbar på kalhygget lysa röda av lingon,  ser han inget särskilt. Nåja, den som är närsynt kan ha samma problem vid  svamp- och bärplockning. Men han kan avhjälpa sin defekt med hjälp av  glasögon. Någon motsvarande möjlighet finns inte för den färganomale, även  om färgade glasögon kan vara till hjälp vid vissa synuppgifter.   

 Förutom de ärftliga formerna av anomalt färgseende, som huvudsakligen  påträffas hos män, förekommer det förvärvad anomali, som vi alla kan drabbas  av genom sjukdom, olyckshändelse eller förgiftning. Tillfälliga, eller  bestående, skador på färgseendet är långt ifrån ovanligt. För övrigt är även  det vi kallar "normalt" färgseende individuellt varierande. Det finns  omständigheter under vilka vi alla är "färgblinda". Jag skall längre fram  återkomma till detta. Men låt mig börja med att beskriva de sedvanliga  formerna av nedärvd anomali – hur de yttrar sig, hur de påvisas, hur  vanligt förekommande de är och vad de spelar för roll i praktiken.       

 Även om det redan i litteraturen från 1600-talet finns vissa antydningar om  personer med ett egenartat färgseende, så är den äldsta kända beskrivningen  av färganomali från slutet av sjuttonhundratalet. (Om man får tro de källor  jag stöder mig på vid denna historiska återblick, nämligen Fletcher och Voke  (1985) samt Tom Piantanida (1991).)       

 En viss J G Huddart publicerade 1777, i Philosophical Transactions of the  Royal Society, "An account of persons who could not distinguish colours".  Rapporten avsåg en skomakare, vid namn Harris, som sagt sig "ha orsak att  förmoda att andra personer såg något hos föremålen som han inte själv kunde  se; att deras språk tillförlitligt och precist tycktes ange kvaliteter som  han bara med tveksamhet, och ofta felaktigt, kunde gissa sig till". När  Huddart undersökte saken, med hjälp av färgade band, befanns det att  ljusgrönt av Harris betecknades som gult, blekt rött kallades blått, och  orange grönt. Harris hade två bröder med samma säregna färgseende och  dessutom en syster och tre bröder med normalt färgseende.   

 En mer ingående studie gjordes av den engelske kemisten John Dalton, och  publicerades 1798 i Memoirs of the literary and philosophical Society of  Manchester, under titeln "Extraordinary facts relating to the vision of  colours". Dalton beskriver där sin egen nedärvda anomali ifråga om  röd-grön-seendet. Han hade upptäckt defekten i samband med sitt intresse för  botanik, då han nämligen tyckte att sedvanliga färgbenämningar på vissa  blommor var helt "injudicious", dvs omdömeslösa, ovärdiga en vetenskaplig  framställning. Man använde ord som "blue, purple, pink, crimson", när det  gällde färger som mycket väl allihop kunde kallas "blue".   

 Vid närmare undersökning kunde emellertid Dalton konstatera att felet  snarare låg hos honom själv. Han fann att solljusets spektrum för honom bara  framstod i nyanser av blått och gult. Han skriver "that part of the image  which others call red, appears to me little more than a shade, or defect of  light." Han förväxlade ofta röda och gröna objekt. Det gröna ylletyget som  används på spelbord var för honom mörkt brun-rött, ungefär samma färg som  nyplöjd röd jord. Han fann det särskilt förvånande, att de rosa blommorna på  Geranium zonale – vilka för honom i dagsljus såg himmelsblå ut – i eldsljus  var en aning rödaktigt gula. Ett uppenbart brott mot föremålens sedvanliga  färgkonstans.   

 Dalton gjorde en undersökning av andra personers färgseende och fann  ytterligare några fall, liknande hans eget. Redogörelsen väckte stort  intresse och ledde till att flera undersökningar publicerades rörande detta  fenomen, som kom att kallas "daltonism".   

 Sedermera diskuterade John Dalton med fysikern John Herschel hur man skulle  förstå defekten: om det var en blindhet för vissa slag av ljusstrålning  eller om det bara var ett annorlunda sätt att se. Herschel svarade att det  nog var både-och; normalt seende kunde beskrivas i termer av tre primära  förnimmelser, ett seende av Daltons typ i termer av två.  Det var en hypotes baserad på den s.k. tre-receptor-teorin för färgseendet,  en teori, för vilken man från mitten av artonhundratalet fann allt fler  experimentella belägg.   

 Fysikern David Brewster framförde åsikten, att det var opassande att en så  prominent kemist och vetenskapsman som Dalton skulle gå till historien genom  att få en defekt uppkallad efter sig. Han föreslog i stället benämningen  "colour blindness", eftersom defekten yttrar sig i en oförmåga att se vissa  färger. Det var dock onödig omtanke om Dalton, som lär ha varit stolt över  sin upptäckt och fann beteckningen "daltonism" rätt fyndig (enl. Bradley  1986). Efter hans död i juli 1844 undersöktes hans ögon, enligt hans egen  önskan, utan att man fann någon förklaring till hans säregna färgseende.  (Tack vare att fragment av ögonen bevarats intill denna dag, har  molekylärgenetiker kunnat fastställa att han troligtvis var en s.k.  deuteranop.)   

 Som jag redan inledningsvis påpekade, är benämningen "färgblindhet"  vilseledande, och strängt taget inte ens teoretiskt helt adekvat. Att tala  om "defekt färgseende" (av lat. deficere = fattas) är i så fall mer  träffande. Jag har emellertid valt att använda termen "anomalt färgseende"  (och att tala om "färganomali"; personer med färganomali kallar jag  "anomaler"), eftersom det i praktiken helt enkelt handlar om ett färgseende  som avviker från det normala. (gr. anomalos, av an- och homalos = jämn; det  "ojämna", det som avviker från vad som är regel.)

 När det gäller den vanliga  formen av nedärvd röd-grön-defekt rör det sig onekligen om en nedsatt  förmåga till färgdiskrimination och färgidentifikation, jämfört med den  förmåga de flesta andra har, och så till vida är uttrycket "defekt  färgseende" på sin plats. Men jag har för avsikt att inte bara uppehålla mig  vid färgseendet som prestation – eller i samband med prestationskrav – utan även som subjektiv förnimmelse och upplevelse. Dessutom tänker jag  beröra även andra slag av avvikande färgseende, som mer har karaktären av  individuella variationer. Jag kommer att påpeka att även det normala  färgseendet har sina begränsningar, sin nyckfullhet och otillförlitlighet --  samtidigt som jag på intet sätt vill förneka att färgseendet är en underbar  och på det hela taget gåtfull egenskap vi människor begåvats med.  

Till de tidiga undersökningarna av anomalt färgseende hör de som J.W.Goethe,  den tyske skalden och mångsysslaren, gjorde i samband med sitt mångåriga  arbete inom färgläran. Eftersom materialet är föga känt – det har  publicerats först i modern tid, i den s.k. Leopoldinerutgåvan av Goethes  vetenskapliga skrifter – tar jag tillfället i akt att i korthet redogöra  för hans iakttagelser.   

 Försökspersonen var en ung man vid namn Gildemeister, som Goethe träffade  första gången i november 1798 och sedan vid ytterligare tre tillfällen i  februari 1799. Vederbörande hade god synskärpa, både på långt och nära håll.  Han var mycket uppmärksam på ljushetsrelationer. De ljusgrå nyanserna i en  gråskala kallade han vackert ljusblå, medan de mörka stegen, inklusive det  svarta, betecknades som bruna. Gult var för honom gult. Blå färger, mörka  såväl som ljusa, angav han som blå. Zinnober förklarade han vara en typiskt  röd kulör. På frågan, om han inte såg något gult hos den, svarade  Gildemeister dock att, jo visst, ty gult ligger ju till grund för allt rött  (vilket var en anmärkningsvärd kommentar, påpekar Goethe). Vidare kallade  han rosa för blått, men tyckte sig även se något rött däri, och betecknade  det som en övergångskulör mellan zinnober och blått.   

 Så långt verkade det tämligen normalt. Överraskningen kom emellertid när det  visade sig att han kallade gröna färgprover för gulröda och tycktes helt  oförmögen att se grönt. Visserligen kallade han faktiskt orange i första  vändan för "grönt" – eftersom det var den färg som träden hade för honom,  sade han – men betecknade senare ett orange prov som "gulrött".  Goethe konstaterar, att de som uppvisar denna avvikelse från det vanliga  sättet att se färger, tycks se gult, rödgult och gulrött, som vi andra. "Vid  gulrött säger de, att de ser det gula liksom sväva ovanför det röda, liksom  laserat".    Karmin, som torkat i en vit porslinsskål kallar de rött; men nu, säger  Goethe, inträder en påfallande skillnad. Stryker man med en fuktad pensel  det karminröda lätt över den vita skålen, så vill de likna den klara färg  som uppstår, vid himlens färg, och kalla den blå. Visar man därbredvid en  ros, får även den heta blå. De tycks genomgående förväxla rosenfärg, blått  och violett. "Bara genom små schatteringar i klarhet, dunkel, livlighet,  färgsvaghet, tycks för dem dessa färger skilja sig från varandra."   

 Metodiskt höll sig Goethe till principen att aldrig rätta sin försökspersons  utsagor, bara notera dem. Hans försiktiga slutsats, efter det första mötet  med Gildemeister, är att den kromatiska verkan, som det optiska sammanhanget  har på denne, förefaller att vara starkare än på andra. Minsta skuggning  framlockar ett kulörintryck i hans "lätt berörbara öga".   

När de sedan träffades i februari gjorde han en mera systematisk genomgång  av färgkretsens olika kulörer, i en rad försök. Konstaterade bl.a. att rent  blått, violett och en viss rosa nyans var helt lika för den färganomale. Om  Goethe på en gul yta strök berlinerblått, så att den blev papegojgrön,  kallade Gildemeister den fortfarande för gul, bara mörkare, åt det gulröda  hållet.  Goethe lät därefter sin försöksperson göra försök med efterbilder och  simultankontrast, utan att det riktigt ville lyckas.  Till sist studerades idealfärger, vilka enklast framställs med hjälp av ett  glasprisma. Försökspersonen fick genom ett prisma betrakta en liten svart  remsa på vit botten. Den såg då enligt honom brun ut och på sidorna hade den  färgbårder i gult respektive blått. Men något violett såg han icke på den  blå sidan, inte heller något rött på den gula sidan, så som normalseende  gör. Han såg visserligen att det gula för- mörkades mot övergången till det  bruna, men ville inte gå med på att det innebar någon som helst rödhet. (I  strid mot att han faktiskt, ifråga om pigmentfärger, ansåg sig se gulrött  och rött; exempelvis när han betraktade zinnober, konstaterar Goethe.)  En smal svart remsa på vit botten ser för den normalseende ut som ett litet  spektrum i gult, rosa och turkosblått. Gildemeister beskrev det som gult,  ljusblått, mörkblått.  En skugga såg han som rent grå, men ett med grått bestruket papper ansåg han  vara ljusblått!    På frågan, vilken färg han tyckte var angenämast, vilken färg han exempelvis  skulle välja för att tapetsera sitt rum, svarade han: en ljus blå.     

 Jag har redovisat Goethes anteckningar utförligt, för att de är typiska för  de erfarenheter man gör, när man intervjuar en person med den vanliga formen  av anomalt färgseende. I mångt och mycket tycker man sig vara överens, men  så kommer plötsligt en iakttagelse, som verkar helt paradoxal, och får en  att inse att den anomales upplevelse av färger är mer egenartade än han i  första vändan velat erkänna. Kan den normalseende alls göra sig någon  föreställning om hur den anomale upplever sin omvärld, vad gäller färgerna?    Det kan man fråga sig. Jag har för avsikt att återkomma till detta knepiga  problem. Systematiska undersökningar under noggrannt kontrollerade  försöksbetingelser har i varje fall, under de tvåhundra år som gått sedan  Dalton och Goethe gjorde sina iakttagelser, försett oss med en myckenhet av  fakta rörande det anomala färgseendet, och en teori om dess fysiologiska  orsaker. Så om inte annat kan vi inringa frågeställningen och precisera den.       

 De vanligt förekommande typerna av anomalt färgseende går i arv från morfar  till dottersöner. En kvinna kan vara bärare av ett anlag till anomalt  färgseende, utan att det märks på hennes eget seende. Det beror på att  anlaget finns på X-kromosomen. Kvinnor har två X-kromosomer och om anlaget  på den ena är normalt, dominerar det. Anomalt färgseende får en kvinna bara  om båda X-kromosomerna bär gener härför. Av detta skäl påträffar man endast  c:a 1/2 % färganomaler bland kvinnor. Manliga individer har däremot bara en  X-kromosom. En man ärver endera av sin moders båda; bär den ett anlag för  anomalt färgseende, så blir han anomal. I Europa och bland de vita i  Nordamerika och Australien är så mycket som 8% av männen anomaler. Balnd  eskimåer, amerikanska indianer och vissa ökennomader är det endast omkring  2%. Bland asiatiska folk är frekvensen 4 á 5 %.   

 Oftalmologerna särskiljer vid diagnos sex huvudkategorier av ärftligt defekt  färgseende. Det är en uppdelning som bygger på tre-receptor-teorin för  färgseendet. Den normalseendes förmåga att se färger baseras på att hon har  tre slags ljuskänsliga receptorer i näthinnan. Det anomala färgseendet  sammanhänger med att en av dessa receptortyper har en spektral  ljuskänslighet som avviker från det normala, eller i värsta fall saknas  helt. (I det senare fallet talar man om "dikromasi", till skillnad från  normalfallet, trikromasi".)   

 Det anomala färgseendet kan vara mer eller mindre utpräglat. Vanligtvis är  avvikelsen från det normala ganska ringa och märks bara i enstaka  situationer. "Det enda tillfälle, då jag haft någon svårighet med färger,  var när jag testades i det militära", framhöll en försöksperson. Problemet  är att man inte själv är medveten om, när man misstagit sig på en färg. (Det  är man f.ö. inte som normalseende heller!) Därför har man känslan av att i  allmänhet se rätt. Det är bara när man råkar i dispyt med någon annan om  färgen hos ett visst föremål, som båda sett, som problemet kan uppdagas.  "Någon av oss måste minnas fel, eller så har vi faktiskt olika färgseende".  Även den som bara är lindrigt anomal har en tendens att inte lägga märke  till, eller feluppfatta, färgade ljussignaler på avstånd, exempelvis fyrar  och lanternor till sjöss. I situationer där snabb och korrekt uppfattning krävs, kan detta vara ett definitivt handikapp, och det är av det skälet  viktigt att även den som har en lindrig form av färganomali är medveten om  sin defekt.   

 Vid mer utpräglad anomali – det gäller i vår kultur omkring 2% av alla män, vilket, trots allt, är rätt många – kan man knappast undgå att vara  medveten om sitt handikapp, eftersom man gjort påfallande misstag, när det  gäller färgval, eller att använda färgen som kännetecken på föremål. Misstag, som personer i ens omgivning undrat över.   

 Hur man i praktiska livets situationer handskas med sin anomali och vad man  finner på för strategier för att kompensera den är i högsta grad individuellt varierande, eftersom många andra personlighetsdrag därvid  spelar roll.  Forskaren R W Pickford konstaterar, utifrån sin mycket omfattande kliniska  erfarenhet: "Om vi lyckades hitta två färgblinda som hade exakt samma grad och samma art av defekt, fastställt med exakta testmetoder – vilket är föga  troligt – så skulle vi likväl finna, att deras reaktioner inför färg i  dagliga livet vore fullständigt olika ... Den färgblindes färgseende är inte en mekanisk produkt av exakta visuella bgränsningar, utan beror också på  hans ansträngningar att övervinna vissa svårigheter, som han alltid möter, och det totala resultatet blir i praktiken en unik konstruktion som beror på  individens personlighet, intressen och levnadsvanor." (Pickford 1951, p96)       

 Det tydligaste tecknet på färganomali, i synnerhet utpräglad sådan, är att  den anomale inte kan se skillnad på vissa färgmaterial eller färgade  ljussignaler. Två färgfläckar, som för en normalseende är lika, är så även för den utpräglat anomale. Men det omvända är inte alltid fallet. Man kan få  se den anomale i en färgprovsamling plocka ut exemplar, som för honom ser så  gott som exakt lika ut, men som för den normalseende är tydligt olika, ja, t.o.m. kontrasterande. Svårigheten är väsentligen att uppfatta ett inslag av rödhet eller grönhet i kulören. I första hand gäller det oklara färger, exempelvis olika varianter av brunt och diverse "jordfärger", ävensom  kulörsvaga färger, pastelltoner eller lätt tonade grå. Vid utpräglad anomali  förväxlas dock även färger som för den normalseende är kulörstarka.   

 Exakt vilka färgprover som av en försöksperson utpekas som "i stort sett  lika" beror på arten av färganomali. I grova drag överensstämmer de dock,  vilket är orsaken till att man kunnat utarbeta enkla färgseendetest för praktiskt bruk, nämligen de välkända korten med färgprickar, som bildar  mönster där man skall kunna urskilja en siffra, en bokstav, eller annan  figur, som avtecknar sig genom att dess kulör skiljer sig från bakgrundens  kulör. De flesta har säkert någon gång prövat på dessa s.k. "pseudoisokromatiska planscher", åtminstone den i Sverige mest använda  varianten, utarbetad av Boström och Kugelberg (s.k. BK-test). För att detta  slags test skall avslöja även lindrigt färganomala är färgskillnaderna små  och färgerna omättade. Ljushetsskillnaderna mellan prickarna är däremot  stora, vilket verkar förvillande på den anomale, för vilken kulörtonskillnaderna knappt är märkbara. Att färgfläckarna är små bidrar  också till att försvåra uppgiften. Vanligtvis är det lättare för en  färganomal att korrekt identifiera färgprover, om han får titta närmare på  dem, dvs om han kan iaktta dem under större synvinkel. Låt mig visa några exempel, för att konkretisera det sagda. 

Den översta raden, mörkrött, brunt, mörkgrönt, är en typisk förväxlingstriad. Nästa rad, orange, gulbrunt och olivgrönt,, är en triad som ofta används på pseudoisokromatiska planscher. Nästa exempel gäller blåröda kulörer. Den blå och den  lila lappen blir lika varandra, för att rödheten (i den anomales ögon) är så  föga påfallande i de till vänster. Understa exemplet visar färgtriaden rosa, grått, grönt. De är  för färganomalen i stort sett neutralgrå alla tre. 

 Inför uppgiften att namnge ett färgprov vill den anomale i vissa fall få se  det i bättre belysning; han vill ta upp provet, titta närmare på det, vrida  och vända på det; han vill kunna placera det intill olika andra färgprover  och göra jämförelser.    Ett par uttalanden av försökspersoner: "Ser jag alla färgproverna i en hög,  på avstånd, så ser jag inte de gröna. Men får jag betrakta proverna på  närmare håll, titta på dem ett och ett, så upptäcker jag de gröna. Och när  jag väl fått syn på dem, då kan jag urskilja dem även i högen." -"När de  ligger på skilda håll kan två färglappar verka helt lika, men lagda intill  varandra skiljer de sig trots allt - den ena är 'varm' (den bruna), den  andra 'kall' (den gröna)."   

 För den anomale är synuppgiften avsevärt mer krävande än för den  normalseende. Han behöver anstränga sig för att se "rätt"; han gör sina  misstag om han är trött eller okoncentrerad. Det kan uppstå en labilitet i  färgidentifikationen, som vittnar om att han har ett sämre  signal/brus-förhållande än vad en normalseende har i samma situation.  Det är välkänt synskärpan förbättras vid närmare betraktande och starkare  ljus. Ytans textur framträder tydligare och kan ge en ledtråd beträffande  kulören. Belysningens karaktär – om den är diffus eller riktad, och i så  fall från vilket håll den faller – är också en faktor av betydelse, i  synnerhet vid glansiga ytor. En mörk, blank yta kan genom glansdager få ett  tillskott i luminans, som kan förändra kulörintrycket för den anomale.  De nämnda omständigheterna spelar roll även för en normalseende, men  personer med anomalt färg-seende är, som sagt, vanligtvis känsligare för dem.  Även så kallad färginduktion förefaller att spela större roll för de anomala  än normalt. Det innebär, att den färg man varseblir hos ett visst fält  påverkas av vilka färger omgivande fält har. Vid ett tillfälle, när jag  intervjuade en person med extrem protanomali och undrade om han kunde se  grönt, yttrade han spontant: "Jag ser t.ex. att taket på huset där är  grönt." Genom fönstret kunde vi se plåttaken på raden av hus på motsatta  sidan av gatan. Där fanns ett mörkgrått tak, mellan två röda. Det var det  han avsåg.   

 Framför allt spelar emellertid det betraktade provets storlek roll. Många  anomala har svårigheter med små prickar, eller färgytor på stort avstånd,  men kan korrekt identifiera färgen, om de får betrakta provet på närmare  håll, dvs så att det upptar större synvinkel.    Faktum är, att flertalet av dem som med traditionell diagnostik – som  bygger på iakttagelser vid högst 2° synvinkel hos de optiska stimuli – klassificerats som "rödgrön-defekta" (dikromater) vid undersökning med  större synvinkel hos testfältet, snarare måste sägas vara anomala  trikromater, dvs med endast nedsatt rödgrön-seende.       

Det kan vara på sin plats att konstatera, att även det s.k. normala  färgseendet är individuellt varierande. Standardobservatören, som figurerar  i tekniska och vetenskapliga sammanhang, existerar som bekant icke i  praktiken. Men dessa variationer kan vara av annat slag än den defekt i  rödgrön-seendet som jag ovan beskrivit.  Det är exempelvis relativt vanligt att personer säger sig ha en aning olika  färgseende på vänster och höger öga. Det ena genrellt litet "varmare" i  tonen, det andra litet "kyligare". (Av det skälet är, vid binokulärt seende,  inte ens det centrala färgseendet strikt trikromatiskt. Vilket innebär att  iakttagaren har tillgång till mer information än vid ren trikromasi.)   

 Om man normalt får räkna med variationer i färgseendet alltefter  belysningsnivå (och art av belysning, dvs ljusfärg) samt storlek på den  betraktade ytan m.m. så tillkommer, även under identiska omständigheter,  vissa variationer över tiden, exempelvis genom åldrande, samt smärre  skillnader mellan olika individer.  Dessa individuella variationer har i första hand med absorptionen i  ögonmedierna att göra. Hornhinnan, kristallinsen och kammarvätskorna har en  viss absorption för såväl infraröd värmestrålning som ultraviolett strålning – som skydd för den känsliga näthinnan. De fungerar dessutom som ett  gulfilter, dvs en absorption som är allt större vid allt kortare våglängder.  Denna absorption i det blåvioletta området av spektrum varierar avsevärt,  individuellt. Den ökar också med åldern, i och med att kristallinsen blir  allt gulare. (Vilket till exempel förklarar den tendens till "blå-blindhet",  som visar sig i den svårighet, förf. numera erfar, att i svagt glödlampsljus  se skillnad på en svart och en mörkblå basker.)    Även det gula pigmentet xantofyll, som ger gula fläcken dess utseende,  medför en absorption av korta våglängder och varierar avsevärt i täthet  mellan olika individer.   

En tänkbar fördel med denna nedtoning av de blå spektralkomponenterna i  infallande ljus är att den bländning, som det blåa ljuset ger upphov till  genom att det sprids i de dessvärre alltmer grumliga ögonmedierna (och som  gör att det är särdeles besvärligt med mörkerkörning, när man blir äldre),  samtidigt blir mindre. Även oavsett åldrandet är det för synskärpans skull  fördelaktigt, att de kortvågiga tapparnas registrering är så svag i  förhållande till de två andra tappslagen – detta på grund av den kromatiska  abberation som är oundviklig vid ljusbrytningen. (Man kan inte samtidigt  fokusera långvågigt och kortvågigt ljus skarpt på samma avstånd från en  lins). Ytterligare en förklaring till det skyddande gula pigmentet är att  det slag av tappar som är känsliga i den kortvågiga delen av det synliga  spektrum är strålningskänsliga. De kan bestående skadas av för stark  strålning.   

 Individuella variationer i färgseendet uppkommer dessutom till följd av  smärre variationer i läget av absorptionsmaximum hos de fotokänsliga  pigmenten i tapparna, samt därigenom att även stavarna under vissa  förhållanden i varierande grad medverkar vid fägseendet. Se vidare Pokorny &  Smith (1977), Webster & McLeod (1988) och Rich & Jalijali (1995).       

Till sist några ord om förvärvad anomali. Ett anomalt färgseende kan drabba  en under livets gång. Till åldrandet hör, som sagt, helt naturligt en viss  nedsättning av diskriminationsförmågan, till följd av kristallinsens  grumling och gulnande. Men framför allt kan vissa sjukdomar, förgiftning,  olyckshändelser som medfört skador på huvudet, medföra ett anomalt seende,  med symptom påminnande om medfödd färgnomali.   

 Fletcher och Voke, som ägnar ett kapitel åt förvärvade defekter i  färgseendet, anger som en grov uppskattning att 5% av befolkningen (utöver  de 8% av männen som har medfödd anomali) har anomalier av åtminstone samma  grad som lindrig anomal trikromasi.  Karakteristiskt för förvärvade anomalier är att de ofta bara drabbar ena  ögat, eller till och med bara en avgränsad del av synfältet. Störningar i  blå-gul-seendet är lika vanligt som (eller t.o.m. vanligare än)  röd-grön-anomali. Kvinnor drabbas i lika stor utsträckning som män.  Övergående kromatopsi – dvs att normalt vita ytor och föremål ser kulörta  ut – är också ett frekvent symptom.   

 Att förgiftning bland annat kan visa sig som en nedsättning eller förändring  av färgseendet är något man blivit uppmärksam på i samband med industriell arbetsmiljö. Kolmonoxid, bly och blyföreningar, diverse lösningsmedel  (koltetraklorid, koldisulfid, dinitrotoluen etc) samt glykol och metylakohol (träsprit) kan ge störningar. Detsamma gäller vid förgiftning med alkohol och nikotin. Dessutom är förändringar i färgseendet en inte ovanlig biverkan  av många läkemedel, bl.a. vissa antibiotika och psykofarmaka. I de flesta fall kommer dock ett normalt färgseende tillbaka, när orsaken  till störningen (sjukdomen, förgiftningen) upphört.       

Låt mig till sist, för att ge perspektiv på begreppet färgblindhet, referera  ett osedvanligt fall av s k cerebral akromatopsi, som Oliver Sachs och  Robert Wasserman beskriver i en artikel 1987. En konstnär, målare 65 år, blev påkörd från sidan av en liten lastbil. Fick  en hjärnskakning (ev. orsakande, i sin tur, en liten hjärnblödning, enligt vad Sachs gissar), hade huvudvärk och gick hem och lade sig att sova. Nästa  morgon mindes han inte vad som hänt. Märkte först inte så mycket, men när  han fick se polisrapporten över vad som skett, kunde han inte läsa den. Bokstäverna såg ut som hebreiska eller grekiska! När han sedan begav sig  till ateljén, upplevde han att det rådde dimma, allt var gråaktigt, blekt, otydligt. Han stoppades av polisen efter att, utan att märka det, ha kört  mot rött ljus två gånger. När han kom till sin ateljé fick han en chock: alla hans målningar – han var abstrakt kolorist – var totalt färglösa, svartvita, meningslösa. Han  insåg, med skräck och desperation, att han faktiskt var totalt färgblind. Efter en vecka hade han fått tillbaka sin synskärpa och förmåga att läsa bokstäver, han upplevde sig ha ögon som en hök, men var fortfarande totalt  färgblind.     

 Som man kan förstå, blev han oerhört deprimerad. Färg hade spelat så stor  roll för honom i livet. Det var inte bara det, att det inte fanns några färger, utan vad han såg var motbjudande, liksom smutsigt, det vita var  bländande, men samtidigt inte riktigt vitt, de svarta ytorna var som mörka  hålor, allting var helt enkelt fel, onaturligt, orent ...  Han stod inte ut  med andra människor: de såg ut som levande grå statyer, och än mindre med  sitt eget utseende i spegeln. Till följd av sitt gråa, döda utseende blev även maten motbjudande för honom.   

Han hade alltid älskat blommor: nu var de i svart vit och grått. Blå färger var blekgrå, liksom himlen. Molnen avtecknade sig nästan inte märkbart mot  himlen. Han fick syn på en regnbåge: en färglösa halvcirkel i skyn. En morgon såg han soluppgången; det flammande röda skenet hade förvandlats till svarta lågor! "Solen steg upp som en bomb, ett slags enorm  atombombsexplosion; Har någon sett en sådan soluppgång förut?" frågar han.   

Visserligen hade han ögon som en hök, men kontrasterna blev förvrängda. Gråskalan omfattade bara få steg. Det var inte som svartvita fotografier, utan konstigare, mer svårtydbart. TV var helt omöjligt att se. Allt var  liksom silhuettartat. Han kunde inte känna igen människors anletsdrag på  avstånd, på grund av dessa förvrängningar.   

Slöt han ögonen kunde han inte ens föreställa sig färger. Han visste vad  varje sak hade för färg, men kunde inte framlocka en vision. Han, som  tidigare haft mycket livliga minnesbilder av vad han betraktat. Inte heller drömde han längre i färg. Drömmarna blev bleksiktiga eller våldsamma, kontrasthårda, saknade alla delikata schatteringar. (Förlust av färger  rapporteras annars inte alltid av dem som kommit att lida av akromatopsi till följd av hjärnskada.)   

Till och med musikupplevelsen förändrades. Tidigare hade han haft livliga synestetiska upplevelser av färgscenerier inom sig när han lyssnade på musik. Även de försvann vid olyckan.  Det var bara ett sinne som kunde ge honom en viss glädje: luktsinnet. Det var ett gammalt intresse han haft. Han hade sysslat en del med parfymer och blandat sin egna essenser. Detta sinne var inte förstört, det blev hans enda njutning.     

För att demonstrera för andra hur han upplevde sin situation inredde han sin atelje helt i gråskala – väggar, stolar, bord, allt. Det blev en egenartad värld. Om ett svartvit fotografi vet man, att det är en bild, ett platt objekt, man har framför sig, därför accepterar man det. Men när verklighet  själv är sådan, runt om, 360 grader. Ja, när till och med man själv är helt svart-vit, då blir det en ohygglig upplevelse. Man är en del av denna  värld, inte bara betraktar den. En värld gjuten i bly.     

 "Glöm allt vad färg heter" - rådde honom vännerna. Det gjorde han faktiskt också. Verkligen glömde – eftersom han inte ens i sin fantasi kunde  framlocka minsta ansats till färgupplevelse. Det var som om han aldrig hade sett färger. Han blev en god svartvit grafiker och han ägnade sig åt  skulptur. En annan förändring var, att han blev en nattmänniska. Åkte till olika städer och vandrade omkring på natten. Lärde sig att älska den tiden på dygnet och den sortens miljö. En månskensvärld.    

Välj i ÖVERSIKTEN eller gå direkt till  NÄSTA KAPITEL

AFS1.htm