Goethe och Wittgenstein

Om Ludwig Wittgensteins anmärkningar om färg, i relation till Goethes färglära

 

När jag första gången läste Wittgensteins "Remarks on Colour" fick jag intrycket att detta är skrivet av en person som inte vet särskilt mycket om färg, och som just därför har förmågan att helt naivt ställa besvärliga frågor. Han lyckas med att få sakförhållanden, som egentligen är ganska triviala, att framstå som paradoxer.

Men paradoxer - eller skenbara paradoxer - är alltid lärorikt att befatta sig med. Så varför inte. Det är klart att det kan vara nyttigt för en färgforskare att söka bästa svaret på frågan varför en ljuslåga inte kan brinna med grått sken, eller varför ett homogent färgfält inte kan vara på en och samma gång rött och grönt, eller varför det inte kan finnas en vit yta som dessutom samtidigt är fullständigt klar och genomskinlig.

Wittgenstein gör vissa kommentarer beträffande Goethes färglära, som vittnar om att det bl.a. är vid läsning av denna som han inspirerats till sina anmärkningar om färg. Men han har förvisso inte följt Goethes anvisning, att inte hänga upp sig på uttalanden om färg, utan själv utföra experimenten och variera dem tills han når förtrogenhet med färgen. Wittgensteins filosofiska passion tar omedelbart överhand; skarpsinnig som han är, ser han genast de filosofiska problemen i detta med "färglära" och kan sätta fingret på de svårigheter man kan förväntas hamna i, så snart man försöker bygga ett färgsystem eller uppställa regler för hur man skall handskas med färgen för att garantera ett resultat, eller kommunicera sina färgiakttagelser eller färgintentioner till andra.

Goethe gör aldrig de påståenden som Wittgenstein diskuterar - t.ex. att det inte kan finnas en rödgrön färg, eller en grå ljuslåga. Han är överhuvudtaget inte intresserad av filosofiska spetsfundigheter, eller av att göra några dogmatiska uttalanden. Han anser att färgens väsen är något man intuitivt uppfattar om man använder sina ögon - man skaffar sig kunskap om färg genom att se och arbeta med färger, inte genom att läsa böcker. Och inte heller genom att, som Wittgenstein, spekulera.

Det var just denna Goethes inställning som Wittgenstein problematiserade. Vad menas med en "intuitiv kunskap om färg"? Vad är det för slags vetande? Hur kan vi vara säkra på att något sådant finns? Wittgenstein märkte, av Goethes sätt att resonera, att han var ute efter en ovedersäglig kunskap om färg - ett slags absolut sanning om färgens väsen. Men ett sådant anspråk är i grunden ovetenskapligt. Goethes färglära är inte vetenskaplig, ty däri framförs inte påståenden om färg, till vilka skulle finnas alternativa påståenden, så att man genom iakttagelser och experiment kunde bekräfta riktigheten av ett visst påstående och (i bästa fall) falsifiera de alternativa påståendena. Goethe säger, som sagt, visserligen aldrig att en ljuslåga inte kan brinna med grå färg, men han skulle säkert hållit med om det, om man hade frågat honom. Då blir Wittgensteins följdfråga: Men hur vet vi det? Det är inte ett påstående som baseras på observation av färgen hos en väldig massa ljuslågor; dvs beror inte på att man aldrig stött på just en sådan ljuslåga. Utan påståendet bygger på insikten om att "gråhet" är oförenligt med "lysande". Dvs antingen framstår en yta som självlysande eller som grå, men inte både det ena och det andra på en och samma gång. (Det var denna dimension hos den varseblivna färgen som Ralph Evans studerade och benämnde "brillance".) Wittgensteins bekymmer är hur man kan vara så förvissad om detta. För han måste hålla med om, att han känner sig böjd att tro på att det förhåller sig så, även utan att ha undersökt saken närmare. (Detsamma gäller de andra nämnda "paradoxerna".)

Wittgensteins anmärkningar handlar sålunda inte primärt om färg, utan om kunskapsteori med färgen som exempel. Goethes färglära handlar däremot primärt om färg och väjer för de filosofiskt svåra frågorna. Goethe nöjer sig med att ta för givet att man kan komma fram till en intuitiv kunskap om färg, ett slag förtrogenhet med den, liknande den man har om allt annat man befattar sig med i världen.

Wittgenstein säger själv, i Traktatus: Die Welt ist alles was der Fall ist (Världen är allt som är fallet). Men hur vet vi "vad som är fallet"? Det är väl allt detta, som vi kallar "fakta", resultatet av iakttagelser, observationer här och nu, under noga kontrollerade betingelser. Goethe säger på ett ställe "fenomenen, som vi också kallar fakta" - dvs han likställer "fenomenen" med "fakta". Med andra ord: Ett "fenomen" är något som "rätt och slätt är fallet". Det intressanta är emellertid, att för honom är fakta inte bara partikulära iaktagelser, utan kan även avse sammanhang, dvs allmänna utsagor om färgerna och om färgvärldens struktur. Att även relationer, strukturer, sammanhang, skulle kunna vara "fakta" är något som Wittgenstein (på grund av sin bakgrund i den logiska empirismen?) har så svårt att smälta.

Vad som berörs är den eviga diskussionen om förhållandet mellan villkorlig kunskap - tillsvidarekunskap - versus absolut kunskap, "evig sanning". Vi har all anledning att värja oss mot "eviga sanningar", eftersom det så lätt leder till åsiktsförtryck. Det är en psykologisk böjelse vi människor har, detta, att förenkla; att gärna ta för givet att det man vet räcker. Är det inte i stället så, att det alltid går att tränga djupare, få upp ögonen för nya aspekter och dimensioner, en mer differentierad kunskap om världen?

Ett uttalande av Goethe (som inte finns i Färgläran, men bland hans Maximer och reflektioner) visar tydligt den inställning han har: "För att begripa att himlen överallt är blå behöver man inte åka jorden runt".

Det är just den sortens visshet som Wittgenstein opponerar sig mot. Är det inte bara frågan om vår fallenhet för att acceptera förenklande fördomar? - Nej, jag tror inte det. Goethe insåg behovet av kontinuitetsantaganden. ("Naturforskaren måste tro på att det finns en ordning i världen, annars skulle han inte forska", noterade han i en annan maxim.) Skulle man driva Wittgensteins skepsis fullt ut, faller all naturvetenskap, ty den grundas trots allt på liknande antaganden, som de Goethe gör.

Pehr Sällström, 14 april 2000